Att tänka utanför biblioteket

 
Det kan hända att man föreställer sig att man är ganska flexibel och öppen och kreativ. Man klistrar en liten etikett på sig själv någon gång under resan och sedan sitter den kvar, som en definition. Och det är ju trevligt, man kan välja några positiva egenskaper som man presenterar sig med. Hej, jag heter Emma och är en positiv och öppen person som gillar kreativa sysselsättningar. Det funkar fint, tills en vacker dag man möter något som gör att man inser hur begränsad och fyrkantig man är egentligen.

Detta hände mig under årets vintermarknad. Min plan var att läsa dikter av en samisk poet vars dikter var uppsatta utanför museet Ájtte, då skulle jag också kasta ett öga på ett portabelt bibliotek. Sagt och gjort, poesistigen var fin, med många dikter av det mer jordnära slaget som tilltalar mig. Så dags för biblioteket. Det var inrymt i vad jag skulle kalla en ark, (minihusvagn på medar, för er som inte är bekant med begreppet.) Men utställningen hade sipprat ut med små hyllor med böcker utspridda bland tallarna och timringarna utanför Ájtte. I centrum var där en hängmatta med en handsydd sovsäck av renskinn med den håriga sidan inåt. Till tak var det uppspänt ett trekantigt segel.

I flera minuter stod jag och tittade för att kunna anpassa mina tankar till hängmatta, sovsäck och bokhyllor utomhus. Till saken hör att det var cirka 20 minusgrader ute den dagen. Från början vrider och vänder man sig vid tanken men ju längre jag stod och tittade desto bättre tyckte jag att det var.

Jag älskar bibliotek, hängmattor, sovsäckar och friluftsliv – det var inte det som var problemet. Det var bara kombinationen. Det var en helt ny sammansättning av dessa saker och det var gjort med en suverän axelryckning åt kyla och snö. Den som tänkt ut detta hade inte låtit sig hindras i sin vision av att det kunde vara 20, kanske 30 minusgrader.  Idén hade låtits blomma och frodas trots kylan och trots att många kanske skulle tycka att det var knäppt – ett bibliotek ute i vinterkylan.

Det är underbart, utanför-boxen-kreativt och befriande – javisst kan man göra vad man vill, när man vill. Man kan till exempel ligga i en hängmatta och läsa. På vintern, utomhus. Ja, visst, varför inte?

 

Islyktor i Vuollerim

 
Onsdagsvkällen tillbringade jag som planerat i Vuollerim. Hela byn har gjort islyktor inför vintermarknaden och byn glimmade och skimrade, och gör nog så fortfarande.
 
Det var isande kallt men vi var en tapper skara som åhörde öppningstalet och överlämnandet av vandringspokalen till förra årets vinnare i tävlingen om vem som gjort den finaste isykteinstallationen. (Vilket självklart var våra elever.) Att vi var upp till öronen fulla av kakor och tårtor efter vårt besök på Gästgiveriets kakbuffé gjorde kölden lättare uthärda.
 
Tyvärr fick jag inte till några bilder på helheten längs byagatan. Det var länge sedan jag fotat i mörker så jag kände mig ganska ringrostig. Sen så är inte 30 minusgrader min favorittermeratur att vara ute i utan handskar. Man kan bara vara utan en kort stund innan fingrarna börjar domna. Det är svårt att beskriva men det fanns lyktor över allt. I parken, längs byagatan, i snöhögar och infogade i snöskulpturer. Några var stora och andra var små. Sammantaget är den en fantastisk syn. 
 
Jag delar med mig av några av de fantastiska lyktor som kreativa bybor gjort. Jag tänker varje år att jag ska göra en med tulpaner men det blir aldrig. I år kom jag så långt att jag plockade fram en hink, vilket var en stor framgång jämfört med förra året. Nästa år kanske jag till och med fyller den med vatten. 
 
 
 
 

I natt jag drömde

 
Drömmar är så konstiga, i natt drömde jag att jag skulle hålla tal. Jag avskyr att prata inför människor. Och då tänker vän av ordning, och dina elever då är inte de människor? Det är klart att de är det men det är en helt annan sak. När jag pratar med dem tänker jag mer på det jag vill förmedla än på att jag faktiskt pratar. Annat är det när jag ska prata inför ett sällskap vuxna.

Jag råkade faktiskt ut för det för några veckor sedan, jag skulle, utan anteckningar, prata inför ett tjugotal personer som alla kände varandra, men jag kände ingen av dem. Det kändes så där obekvämt som bara en sådan situation kan vara. Då kom jag att tänka på ett uttalande av Neil Gaiman, en av mina favoritförfattare.

 

” And if you cannot be wise,

pretend to be someone who is wise,

and then just behave like they would.”

 

Så jag låtsades att jag var någon som tyckte att det var helt okej att prata inför människor och så uppförde jag mig som den personen skulle ha gjort. Det fungerade utmärkt. Jag pratade avslappnat, med lämpliga pauser och tittade på mina åhörare med intresse. Jag ska prova det en annan gång och se om det fungerar lika bra då. Man kan ju alltid hoppas.

Nu har jag kommit på avvägar från det huvudsakliga ämnet, min dröm, som jag har hunnit glömma under denna lilla utvikning. Nåja man kan inte minnas allt, och den var säkert lika tokig som drömmar oftast är.

Då struntar vi i min dröm och återvänder med glatt sinne till Neil Gaiman, ett betydligt intressantare ämne. Om det finns tid över, ungefär 20 minuter eller så kan man med fördel lyssna på hans tal till avgångsstudenterna vid The University of Arts 2012, det är ett sant nöje att lyssna till hans sätt att formulera sig.

Det påstås att inledningen till en text ska ge läsaren en uppfattning om vad texten kommer att handla om. Inte alltid blir det så, uppenbarligen, men vad gör det?